Inte ska jag öppna kontor på Themsen, inte just nu i alla fall. Det skämtas för litet, alldeles för lite. Vi har det 

för tråkigt.  Boring. Förgäves sökte jag ett aprilskämt i den rikstäckande tidningen. Jag går väl på 

allt. Här inbillar man sig att man inte är lättlurad, jag kan lura dig vart jag vill, nej inte mig inte, mig lurar du

 inte. Trodde jag, tills jag en dag stod i provrummet, som mer liknade en hytt och det var inte ens första april.

Mobilen ringer och dottern sträcker in handen med luren så att jag kan svara.

 ”Vill du köpa en Kung Fu- tidning hör jag en röst fråga”.

Jag fryser till is, jag vet ju hur illa det kan gå (läs inlägget med tandborstarna så förstår du) och ser framför

 mig en årsprenumeration med Kung Fu-tidningar välla ut genom postlådan och därför utbrister jag i ett

kraftfullt: ”Nej, tack” och tror att det är frid och fröjd med det, men retar upp mig på att någon hemifrån skickat

försäljaren till min mobil. Sen ringer sonen och undrar var fotbollsbyxorna är och lägger till: 

” Blev du nyss uppringd av en försäljare?”

” Ja det blev jag och hur kunde du skicka vidare henne?”

 ” Mamma det var jag?"

  " Va?”

 ” Det var jag som var försäljaren. Busted!” Sonen skrattar och lägger på luren.

Jag fattar ingenting. Sen utbryter ett hysteriskt fnitter, hela provhytten skakar och dottern drar sig längre och

 längre därifrån.