Såg "This is it " igår. Vilken show vi alla gick miste om! ”Movsen” och rösten fanns där. Ett musikaliskt geni var och förblir han. Tänker på dansarna och musikerna som blev snuvade på sina drömmars gig och stackars Kenny Ortega ( Dirty Dancing koreografen) inte hans år i år...

Nu vet jag hur ett kopparrött vrål ser ut, när det kliver in i mitt kök och färgar dagen röd. Några vindpustar till och snart är alla löven borta. Hur ska jag då hålla fast dagen?

Två av mina intressen här i livet är mat och bloggning (läs skrivande) dessa sammanfaller i filmen Julie&Julia av Nora Ephron (when Harry met Sally bland annat). Väninnorna var upptagna med historieprov, fotbollsträning och övningskörning eller vad vet jag så jag gick ensam. Och Meryl Streep äger verkligen filmen och hade det inte varit för att matlagning och bloggning ligger mig varmt om hjärtat så vet jag inte men det är en mysig film och Meryl Streep som Julia Child är hela behållningen men jag känner igen mig i skribenten Julie Powells situation, ”is anybody out there”?  Skrivande (och allt kreativt arbete; matlagning) är en långsiktig process. Ha tålamod. När jag kom hem säger tonårsonen ”men mamma jag hade kunnat följa med dig”.  Sen gjorde jag min boeuf bourguignon (för tionde året) men det går inte alltid som man tänkt sig; gästerna fick förhinder, en dotter blev sjuk och maken körde vilse (och ringde mig, som om jag skulle veta?) Gott blev det i alla fall till slut. Med Meryl Streep/Julia Child ringande i öronen säger jag:
Bon appétit!

På lördag ser jag Fame (den nya, by by Irene Cara, my dear) med min äldsta dotter, hennes kompis och mamma. Den är bra, trots att blåvalen saknas, säger 11 åringen som nyligen bekantat sig med Aristoteles dramatiska kurva. Kan inte begripa varför de snålar på danscener och titelmelodin hur gick resonemanget där? Fame, remember my name! Annars är den här versionen bättre än den första, trots den dåliga kritiken och trots att jag nu är mer i ålder med lärarna än eleverna, som jag var förra gången. Hiphop influenserna gör det ett extra spicy. Den visar slitet men också glädjen. Ge inte upp drömmen men drömmen kanske inte passar alla? På söndag ser jag ”Upp” (Pixar) med min yngsta dotter och hennes kompis. Det är glada sexåringar som efter reklaminslagen skojar om att nu är filmen slut och vi ska gå hem.  ”Upp” är en lite annorlunda och sorglig film, men så vaknar producenterna till och jag kan höra dem over there: ”We gotta put an economic perspective into this” och så är cirkusen igång och jag köper det och barnen skrattar. Flickorna tyckte den var bra men kanske ”för lite större barn”.  På måndag kväll börjar jag bli mätt, när jag ser reklammattan för tredje gången rulla förbi, men inte på mat. Snart kommer ett inlägg om Julie & Julia. 

Jag tillbringar en hel del tid i ishallen. Och blir lätt kall om rumpan och sen är det kört, vid min ålder, får så lätt början på "urinvägsinfektion" om jag slarvar. Då kommer min lilla huskur in i bilden; jag pressar citroner eller lime, dricker det så rått som möjligt och det hjälper! Varje gång blir jag lika förvånad. När jag var yngre höll jag på med askorbinsyra men nu föredrar jag the real thing. Sen är förstås citrus bra på att "mota andra Ollar i grinden", men det är en annan historia.

Den här hösten står man på var sin sida, för eller emot, ska eller inte, vaccinera sig är frågan?

Kan inte motstå blomkål i min favoritfärg. Lila som står för ;andlighet, konstnärlighet och artisteri. Undrar vad som händer när jag kokar den? Rinner färgen av då? Bakar bullar, medan de jäser ser jag trailern till Fame, den nya filmen. Minns filmen från 1980, den som gjorde att jag ägnade flera år av mitt liv till dans. När bullarna är i ugnen tänker jag på att det snart är ett år sedan min vännina gick bort i sviterna av bröstcancer. Lite senare mumsar familjen i sig bullarna med mjölk,"åh så goda", sen basunerar den yngsta ut; farmors bullar är godare!

En spaning. Ett återkommande tema på bokmässan i år var Lycka. Behöver vi böcker för att läsa oss till hur vi ska bli lyckliga? Varför är vi olyckliga? Jag säger som de gamla 1600-tals poeterna: "Lycka och olycka växlar". För den som känner för en mer optimistisk variant kan jag erbjuda den här devisen:  

Jag bodde hos min väninna från Handlake village, sekunderna innan jag skulle åka hem föll en garderob ner över hennes lille pirat; brak, klirr, skrik. Det slutade lyckligt som tur var. Innan dess hade jag lyssnat till Isabel Allende, hon är en berättare, där är hennes lyskraft. Vi var flera med tårar i ögonen, när hon fångade oss mitt i mässmyllret. Köerna ringlade runt henne likt en orm och hon tackade på spanska för varje bok hon signerade. Hon är en stjärna! Jag trivdes bäst hos Norstedts där jag hängde bland Isabel Allende, Tomas Bodström, Eva Rusz och Klas Eklund, som log så rart. Med mig hem i bagaget hade jag en magbacill, som jag senare delade med mig och hamnade i bloggtystnad. Nu letar jag efter den inre tystnaden som Isabel pratade om, hon går ut till sin skrivarlya och tänder ett tjus och börjar skriva. Jag funderar på att vika ihop mig i vedboden med min laptop och en kopp te. Vi får se hur det går...