På lördag ser jag Fame (den nya, by by Irene Cara, my dear) med min äldsta dotter, hennes kompis och mamma. Den är bra, trots att blåvalen saknas, säger 11 åringen som nyligen bekantat sig med Aristoteles dramatiska kurva. Kan inte begripa varför de snålar på danscener och titelmelodin hur gick resonemanget där? Fame, remember my name! Annars är den här versionen bättre än den första, trots den dåliga kritiken och trots att jag nu är mer i ålder med lärarna än eleverna, som jag var förra gången. Hiphop influenserna gör det ett extra spicy. Den visar slitet men också glädjen. Ge inte upp drömmen men drömmen kanske inte passar alla? På söndag ser jag ”Upp” (Pixar) med min yngsta dotter och hennes kompis. Det är glada sexåringar som efter reklaminslagen skojar om att nu är filmen slut och vi ska gå hem.  ”Upp” är en lite annorlunda och sorglig film, men så vaknar producenterna till och jag kan höra dem over there: ”We gotta put an economic perspective into this” och så är cirkusen igång och jag köper det och barnen skrattar. Flickorna tyckte den var bra men kanske ”för lite större barn”.  På måndag kväll börjar jag bli mätt, när jag ser reklammattan för tredje gången rulla förbi, men inte på mat. Snart kommer ett inlägg om Julie & Julia.