Dags att åka hem, hinner med en capuccino innan avfärd men avstår från den underbara mandelkakan. Vill känna mig lätt när jag flyger. Tittar på folk som passerar och som vanligt är alla med tunna färgglada kläder inte från Palma. På flygplatsen är jag ensam, mitt ressällskap stannar några dagar till. Jag har tidigare ofta rest ensam men nu är jag ensam. Ingen åker ensam hem från Mallorca verkar det som; par, grupper och familjer. Dags att gå ombord och jag tänker att nu har jag chansen att slumpen(som inte är någon tillfällighet) föser ihop mig med någon intressant personlighet som jag aldrig annars skulle ha träffat. Jag har speciellt bett att få sitta långt fram eftersom jag har lite bråttom ut. Inte för att jag är rädd, för ner kommer man ju alltid utan för att jag har tider att passa. Två coola damer sjuttioplus kommer in och jag hoppas att de ska sitta bredvid mig, bohemer, säkert varit på Mallis sen 60-talet, inbillar jag mig, ”Deiastuket”, längre bak ska de förstås. Jag ser en ung viking med rutig poloskjorta och fin klocka glida förbi i ögonvrån. Herrn i blåkavaj med tillhörande dam med piffig väska och schysst scarf stoppar upp vid min plats men ska tyvärr längre bak i planet. Två glada partykillar med gröna byxor, ja varför inte tänker jag, men de fortsätter bakåt. Nu kommer Pölsemannen och sätter sig bredvid mig. Ser mig omkring och upptäcker att vi är väldigt framtunga plötsligt. När de nu ändå genomlyst mina skor för att se om jag gömt något i klackarna kunde de väl vägt in oss och fördelat ut oss i planet men inte mycket att göra nu. Plockar fram Octavio Paz och beundrar hans hantverk med språket och känner igen mig i Poetens arbete och där slutar alla likheter mellan mig och herr Paz. En annan herre vid namn Bean avbryter mig. Mr Bean är utelåst från sitt hotellrum och jag och pölsemannen skrattar som femåringar. Tänker på en annan resa när flygvärdinnorna fick skrattanfall. Och jag vet hur det är att få skrattanfallvid de mest olämpliga tillfällen. De skrattade så de tjöt och jag hoppades att inte piloten var på samma humör eller att någon med flygrädsla råkade se eller höra dem bakom skynket. Vi landar utan att jag märker det och jag skyndar mig ut. Utanför möts jag av taxichaufförer som likt en klunga hyenor kastar sig över sitt byte. Jag tittar på klockan på mobilen och konstaterar att det står år 2006, jag måste ha åkt bakåt i tiden?
