Mrsmermaid

Det har varit ena riktiga oxveckor på den här sidan om det nya året. Vad som helst kan hända, jag utgår från att sakernas tillstånd är förändringsbara. En av dessa tröttsamma dagar tänkte jag " någon måste väl se mig". Jorå, som ett brev på posten ...Snälla fru J sänder blommor och trevligt brev, en kollega överröser mig med beröm, jag det måste jag säga var från helt oväntat hålll. Med sömnen är det si och så ibland här i City, larmet från gatans liv om natten och i arla morgon har vi en liten kompositör som klinkar på. Vi lugnar oss med att en vacker dag kanske det blir något stort av honom...

 

 

 

 

Bjuder på en av mina dikter, det var så länge sen sist:

Ur Sekvenser 2006

 

Nattlinnet.

   Efteråt skulle ni kanske säga att det började med det där nattlinnet. Jag var på jakt efter ett nattlinne, ett sånt som man ser ibland i gamla filmer, syrénlila vill jag ha och av siden och satin med infällda spetsar, ni vet. Jasså inte? Stopp. Ni tror väl inte för ett ögonblick att det här bara kommer att handla om ett nattlinne.

   I själva verket handlar det om något helt annat. Om vad som kom först orden eller formen? Skrattet eller gråten? Uttrycket eller uttryckslösheten? Eller om att passa in i ett mönster om att hitta just er plats i tillvaron, helst i solen, gärna med utsikt, tack. Vi är som brickor i ett oändligt system som skjuts in i varandra som pusselbitar och bildar mönster, det enda rätta och riktiga.

 

Men tänk om jag inte vill då, tänk om jag vill gå mina egna vägar istället…

 

 Erica Timlon