Flygepisod 2
(Vart tog 1:an vägen undrar säkert "vän av ordning" nu, läs mitt inlägg "Vinterpost".)
Sitter på planet från Zürich. Familjen har varit på alpsemester. Det är några år sedan nu. Bredvid mig sitter en man, mycket välkllädd som de flesta resenärerna på Zürich-planet. Men här anar jag en prominent person (man vet när man ser en). Jag sticker armbågen i maken och väser; "undrar vad han är för en?", " fråga så får du veta svarar maken". Jag stillar min nyfikenhet en stund. Eftersom allt har gått så bra den här gången (förra resan "tappade vi bort" en dotter under en timme i alperna, men det är en annan historia), så bestämmer vi att vi ska fira med lite champagne (normalt dricker jag aldrig något starkare än tomatjuice när jag flyger, vill jag säga till den som blir orolig). Vår yngsta dotter sitter i mitt knä, eftersom hon är yngre en två år. Hon får ett eget plastglas att leka med. Vi dricker upp vår lilla flaska och allt är frid och fröjd bland molnen, tills jag får syn på dotterns glas. En liten skärva från glaset fattas, dottern ler och tuggar, men inget finns i munnen. Nu utbryter lätt panik, ser framför mig plastskärvan kana iväg längs hennes lilla matstrupe och så vidare. En plastskärva kan vara nog så vass. Väcker maken som hunnit somna, "det är nog ingen fara" säger han och gäspar. Kanske jag skulle kolla om det finns en sjuksköterska ombord? Nu träder den prominente mannen in. Han frågar mig om allt är som det ska. Jag berättar hela scenariot, kanske han har sett något hoppas jag?
Han: Det är ingen fara, den passerar bara genom systemet.
Jag: Är ni läkare?
" Ja, jag är hälsominister i Uzbekistan", säger Han och ler med sina mörka ögon.
