Du släcker väl? På lördag är det Earth hour mellan 20.30 - 21.30, både Kungen och IKEA är med. Jag befinner mig

 i Stockholm på hotell med mor och bror och resten av familjen men hoppas på candlelight-dinner i någon tappning.

En runda på Djurgården på kvällen blir det nog, tar med tändstickor, ljus och lykta. Förra året släckte vi och grannen

 ner, men ingen annan gjorde det. I de upplysta glashusen mitt emot oss flimrade platt-tv apparaterna i otakt.

 Frågan är vem  som var mest upplyst?

Man försöker få ihop sin pensionspåse så gott man kan och pratar med Bankmannen om fonder och kapital.

Dagsformen följer OMX-index. Jag förstår väl det att var och en vill ha det bra, lite guldkant istället för att mata 

duvorna i parken (eller ankorna i dammen). Sen hör man om Styrelsen som suttit och sovit år ut och år in eller tyckt 

att det var för känsligt att fråga om Pensionen. (Lite sent att börja prata om det  där på parkbänken). Det behövs 

inte fler styrelseproffs utan fler rivjärn. Här finns ett.

Om någon händelsevis undrar hur det gick med surkåls-cannellonin? Bjuda min rara svärmor på surkål, var fick jag

det ifrån? Jag kan berätta att det faktiskt blev jättelyckat, nåja de äldre barnen dissade rätten men yngsta dottern

 mumsade i sig som aldrig förr med ketchup som smakförhöjare (eller sänkare). På begäran av den blivande tonåringen

 hade jag hade jag gjort tiramisu till efterrätt. Lugn i stormen, jag bytte ut alkoholen mot apelsinskal och tog en mindre

skvätt kaffe. Svärmor och jag kompletterade med Angel D`Or, apelsinlikör från Mallorca. Så kan det gå till en

 måndagskväll i mars med snöyra. Dagen efter åkte svärmor och resten av surkålen.

    Inte för att det här ska göra anspråk på att vara någon filmblogg och ej heller jag någon kritiker, men jag måste

ändå ta upp några filmer sominte lämnar mig i fred. Det blir inte frågan om några undervattensfilmer ävenom min

 över-favoritfilm genom tiderna är ”Le Grand Bleu (the Big Blue)”, mendet var länge sen och nu är det här och idag

 som gäller. Först är det ”Babel”,som jag såg nyligen. (Redan, kanske någon cineast tänker, filmen hade premiär

2006). Det är ingen krypa-upp -i -soffan mysfilm. Nej, det är en stark film somavspeglar vår tid. Jag måste nog se

 den en gång till. Om hur vi påverkarvarandra och hur saker snabbt kan förändras i våra liv. ”Revolutionary Road ”

 såg jag på bio. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker, den är snyggtgjord, men nog för gripande för mig,

 den gör mig illa berörd. Det är med Aprilsom med Julie i Fröken Julie (av Strindberg) och det är med Julie som med

 EmmaBovary, i  Madame Bovary (av Gustave Flaubert), jag ser likheter. Förstår mig inte på dessa qvinnor. 

 Karaktärer skapade av manligaförfattare. Mannens roll har det talats lite om. Trots allt tycker jag att deborde ha

 blivit prisbelönade för sina prestationer men jag föredrar nogWinslet/Di Caprio i Titanic. En film att krypa upp i soffan

 med är däremot ”Lostin Translation”, den har jag nu sett fyra gånger utan att ledsna, maken gav uppefter femton

 minuter.  Det ärstämningen, humorn, önskar att jag hade gjort filmen själv. Ensam på hotell ifrämmande land… Jag

 lånar ”Darjeeling Limited” från biblioteket och får för migatt den ska vara i samma anda som just ”Lost in translation”.

 En Coppola harmed ett finger eller flera i den här filmen också. Det börjar bra med BillMurray, när han sitter i en

 taxi och jag gillar scener med Bill Murray i taxi.(se Lost in Translation, nu säger jag det inte flera gånger). Vad

 händer sen,tåget går och jag får aldrig något grepp om filmen och sen spårar det urordentligt. Skivan slutar att

 fungera tio minuter från the End och det är intefrågan om något Soprano-slut. Där sitter jag och undrar vad 

som hände?

 Nu ska jag börja med surdeg, har länge gått och väntat på rätta tillfället att bli med surdeg. Receptet fick jag av min

 frisör! Här ska det bli baka av. Återkommer med resultat inom kort. Hon kan förresten en del om vetegrodds-drinkar

surkål och levande föda också min frisör. Första bästa femdagars period ska jag planera in en bakdag, det är vad

det tar för surdegen att komma i form. En fotbollsmamma nära mig har redan börjat med sin första process. Idag

köpte jag min första surkålsburk, sauerkraut och nu ska jag göra surkåls-cannelloni och bjuda svärmor (det ska vara

delikat enligt min frisör) och barnen (men jag berättar inte hela sanningen för dem ) på. Vet inte om den här

 surkålskonserven duger men det var den som fanns i min vanliga mataffär. Surkål innehåller, mineraler, vitaminerna

B 12 och  C. Bäst att jag slutar, det här börjar snart likna en matblogg. 

          Blodfulla, livgivande och törstsläckande frukt. Du tittar på mig varje morgon och viskar ”ät mig”.

          Två för sexton köper jag och tänk att ni rest hela vägen från Jaffa.

 Jag strök omkring längs téhyllan i min mataffär. Och där hittade jag ett intressant litet svart paket. 

MintyLicuorice, smaka på den! Nu har téföretaget ryckt upp sig eller bytt ut marknadschefen tänkte jag. Med

 höga förväntningar doppade jag ner tepåsen i det tempererade vattnet, men nej, inte så  särskilt lyckat. Det är ju 

laktritsroten jag vill åt.Varför kan inte téföretaget lansera ett té av varje sort? Nu kanske jag går händelserna i förväg för

 marknadsavdelningen…

Tack snälla rara för det fina mottagandet av min blogg och alla värmande ord både i och utanför bloggen.  Det gläder ett sjöjungfruhjärta. Och lite får spilla över till Suz. Det har varit mycket med det tekniska, jag har fått flera gråa hår på kuppen (läs tappat några fjäll). Stackars blogg.se har blivit helt överbelastade av mina frågor. Här får ni något att läsa. En bit ur Octavio Paz´: ”Mitt liv med vågen”, slutet på historien får ni själva läsa i ”Örn eller Sol”(Brombergs), den kan behöva dammas av på biblioteket.  Först några ord om Octavio Paz, Nobelpristagare från Mexico. Octavio skriver prosalyrik, vardagsnära och surrealistiskt med svart humor. 

Ur Mitt liv med vågen av Octavio Paz

”När jag lämnade havet, sträckte sig en av de många vågorna efter mig. Hon var lätt och smidig. Trots att de andra skrek och höll fast henne i den böljande klänningen, hängde hon sig fast vid min arm och sprang och dansade med mig. Jag ville inte säga något till henne, för det gjorde mig ont att behöva skämma ut henne inför väninnorna. Dessutom förlamades jag av de äldres elaka blickar. När vi kom till byn förklarade jag för henne att det var omöjligt, att livet i staden inte vad hon naivt tänkte sig i egenskap av våg som aldrig hade lämnat havet. Hon betraktade mig allvarligt: Nej, hennes beslut var fattat. Hon kunde inte återvända. Jag försökte med ömhet, hårdhet, ironi. Hon grät, skrek, smekte och hotade. Jag måste be om förlåtelse. Nästa dag började mina kval. Hur skulle vi komma på tåget utan att konduktören, passagerarna, polisen såg oss? Det är visserligen sant att reglementet inte säger något om järnvägstransport av vågor, men just denna lucka var ett bevis på den stränghet man skulle döma vår handling. Efter att ha funderat fram och tillbaka infann jag mig på stationen en timme före avgångstiden, intog min plats och när ingen såg mig tömde jag passagerarnas vattenbehållare och hällde försiktigt min väninna i den.”

 Vår ”morfa- Agne” finns inte längre. Vems morfar han egentligen var har vi nästan glömt bort, men han var farmors far

och våra barns enda morfar. Glasbackens charmör är saknad av många, inte minst ”tjejerna i trappan”.

Damerna 90 plus.

Ta det försiktigt idag och akta så att inget kommer emellan.

Om saker som kommer emellan.

Mellan mig och bokstäverna

Mellan mig och frågorna

Mellan mig och huden

Mellan mig och hjärtat

Mellan mig och fönstret

Mellan mig och orden

Mellan mig och raderna

Mellan mig och viljan

Mellan mig och dig

Kommer inget

Med tankarna på annat håll svarade jag i telefonen.

 ”Är det du, ja men det är ju du!” hör jag någon i andra änden.

Vi skrattar en stund ända tills vi kommer på att det inte är jag.

Det är inte jag som söks.

…vi pratar vidare utan att komma fram till vem det egentligen är som söks om det inte är jag?

Följande har hänt: Morsan, har du hört Gorillaz?" undrar den blivande tonåringen en dag.

 ”Öh, nä, men jag känner Mikaela som är tillsammans med en av killarna i bandet” svarar jag och låter hur naturlig som helst, eftersom det är faktiskt så som det förhåller sig.

”Mamma, de är gorillor, tecknade figurer som sjunger”, säger den blivande tonåringen och ger mig ”got you ”minen.

”Jag vet”, kvittrar jag, "han är en i bandet bakom figurerna, det är väl klart jag fattar det", fortsätter jag som hänger med.

"Va? Är det sant? Vi är praktiskt taget polare, typ".

De är faktiskt inte så dumma de där gorillorna, letade upp dem IRL på Youtube, man hänger ju med. Sen promenerade jag och maken medan låten vevade på i öronen. Nej, vi använder inte några ipodsmojänger, det går så bra utan.

 ”I`m so happy, I´m feeling glad, I´ve got sunshine in a bag…” 

Försök själva så får ni se eller höra.

Apropå former

Jag är kursiv (och) inom parentes

Nej, du lurar mig inte

jag vet vad jag vill

Ibland slänger jag av mig parenteserna

Bryter mig ut med en skräll

Men, jag är alltid kursiv

Tro inget annat

Jag gör mig inte till, take me or leave me

Jag är kursiv, du får tro vad du vill

Handskas varsamt, tål det mesta

För jag är kursiv och inom parentes

Apropå kvinnodagen

Han sa: Åk öster om Eden

Sen somnade han

Sov, sov och sov

Alltid dessa sovande män

Vad trött jag blir

Har försökt väcka dem

Vakna!

Om de ändå vore som barn som är söta när dem sover…

Män gör sig bäst vakna

Själv sover jag som en hel karl

Ur Min poetik: ” Länge var det jakten på den första perfekta meningen som hindrade mig från att börja skriva. Med tiden fick alla bokstäver det så trångt i mitt huvud. De ville ut och det där med den första meningen löste sig så småningom.Man behöver inte alltid börja med den första meningen. Nu flyger det ”första meningar” i luften varje dag”.   Orden är mina, dem kommer från mig men jag är inte min text. Texten lever sitt eget liv. Jag fyller bloggen med mina dikter och funderingar, sätter ord på tillvaron. Den är min litterära vädringslucka, en lina för mina tankar och ett kardborrband för mina ord. Men mest är det för att det är kul att skriva och jag hade lite boring. Utan Suz hade det inte blivit någon blogg alls? Jag kommer inte att hänga ut mitt eller någon annans liv, här ska inget hängas på tork, sladdersladderisork. 

Jag läste någonstans att förlagen föredrar författare under 45. Det är ett under att man låter folk över fyrtiofem driva

omkring på gatorna överhuvudtaget?  Därför är det med glädje jag ser utgivna författare som är 80 plus. 

Jag vet inte vem jag ska tacka först? Ni är fantastiska som har blivit publicerade och inte gett upp hoppet

och vilka förläggare som vågade? Heja Birgitta och Josef och alla vi andra som fortfarande lever på hoppet! 

Age before beauty.

Nu får maken och jag något att göra igen på torsdagskvällar. Vi har aldrig missat ett avsnitt och jag menar aldrig. Det är den amerikanska tv-serien 24 jag pratar om med Kiefer Sutherland i huvudrollen. Vi är vad man kan kalla ”early adapters” för vi var ”på” redan vid avsnitt ett (1).  För några år sedan var vi i New York och räknade ut att vi skulle missa ett avgörande avsnitt. Där sitter vi  i New York en sen kväll och zappar (nej vi hade inget annat för oss i NYC) och jag säger lite skämtsamt ”vi kollar om 24 går”?  ”Visst”, gäspar maken som längtar efter italiensk fotboll. Gissa om vi vaknade till när jag hittade ”vårt" avsnitt  på Fox.