Snart får jag besök av Lady Grey och Syster E, äntligen kommer dem hit, om de hittar hit vill säga. Kör österut har jag sagt. Det här är den bästa tiden. Jag ska visa dem mina vackraste Magnolior och vacker keramik,  sen ska vi hänryckas...men just nu öser regnet ner.

Så här såg de ut, Budapestbakelserna innan Fru J och jag kastade oss på dem efter en trevlig lunch vid strandkanten, bland hortensior och magnolior.



Idag ska jag iväg och mäta blodfetterna...

Igår firades sonen med kläder, elektroniska presenter, äventyrsgolf, thaimat, gudfadern och en len créme brulée.
Minns att jag satt i en gungstol (!) i en vindsvåning på Riddargatan för fjorton år sen och tänkte, snart är han stor, det här måste jag ta vara på...

När jag står i kön på Maxi fastnar mina öron i ett annat samtal. En man som ser ut som en musiker, typ en sån som skulle kunna lyssna på the Hives eller kanske Bo Kaspers, även om han är för ung för dem egentligen. Han står där och lägger ut texten, precis som jag, om olika personer och hur de ser ut och vilken musik de lyssnar på, vad de äter osv.
Undrar vad han hade sagt om mig? Jag var en sekund från att fråga ; är jag gift, har jag gått på skrivarskola, hur många barn har jag, har jag nyligen varit på Mallorca, har jag ett pass från ett annat land? Vem är jag? Ser jag ut som en bloggare?  Men eftersom jag numera nästan är svensk så frågade jag förstås inte utan plockade upp mina saker på bandet och halade fram mitt ica-bonuskort.

Sommarlovet närmar sig och det kanske blir några turer i bil, båt, tåg eller flyg. Eller så sitter man fast i ett askmoln eller på en brygga (ve och fasa) och inte har något att göra. Vi lyssnade på Habib-friheten minus fyra. Skickligt skriven av Douglas Foley och underbart uppläst av Dogge Doggelito. Om Habibs funderingar om meningen med livet och om han ska fråga chans på Paris. Passar för barn mellan 7-11 år och alla vi andra. 3 timmars underhållning. På hemvägen genom de småländska skogarna lyssnade vi på Det lysande ögat av Laura Trenter och Tony Manieri. Spännande,  kusligt,men inte för läskigt.  Vi kunde inte sluta lyssna. Den yngsta satt helt förstelnad och hade förflyttat sig in i historien och befann sig "ljussidor" från oss. (Visst vi hakade upp oss på några ordval och ett felaktigt namn som blandats ihop,men sett till storyn så var den bra).

När jag är ensam i bilen lyssnar jag på Ernst Brunners förträffliga Edith, om Edith Södergran - den finlandsvenska poeten, ett mästerverk och mästarinneligt uppläst av Stina Ekblad, det är bara det att jag aldrig kommer fram...men det är väl resan som är målet?

Här har jag väntat på att min Magnolia ska börja blomma hela håret och nu när jag ska iväg passar hon på. Hon kommer att stå i full blom om cirka två dagar och då är jag inte hemma.För åker jag till stockstugan vid Ålands hav och väntar på Ryssvärmen och det är inte fel det heller men några blommande Magnolior kan man inte
räkna med där. Underbart är kort...

Här står man mitt i Grönsakslandet men det verkar som om Våren kommit av sig; knoppar brister, rabarbern växer så det knakar, paletten blir färgrikare för varje dag, men just nu går det iskalla kårar genom landet och vi fryser.

Allt det man (läs jag) hittar på när man inte gör det man egentligen ska göra. Tvätten, städar lådor, rensar sms, bokar båtplats, bloggar...

Dr T kommer hem med gåvor och  lavendelnytt till mig. Det lyser lila av lavendel längs Bosporens kust. Spårvagnarna sprutar ut lavendeldoft, det här är något för Lavendelgrannen tänker jag.  Nu lägger jag en påse med lavendel från Istanbul i min säng.