Det här är ingen sportande blogg, den här lilla bloggen tar igen sig och ligger lågt medan bloggerskan åker utför. På återséende. Gurkmejan tar jag med mig.

Det var på den tiden jag åkte business class mellan europeiska städer, destination Copenhagen, som enda kvinna och klädd i jeans bland alla kostymer. Jag börjar prata med min stolsgranne, en amerikan som visar sig vara kongressledamot .(Det här var nog under Clinton eran). Han föreslår ” why don´t we spend the evening together?” Jag säger; ” thanks, but no thanks” och blir  både ”lost in translation” och ”sleepless in Copenhagen”.

Igår var det skidpremiär för mig i vårt eget Svartlien. De har underbara pistvakter, dragbana och bodega i en värld fylld av snö. När mörkret lagt sig blinkar ljusen från staden bakom granarna . Min yngsta dotter tittar upp i tusentals yrande snöflingor och känner sig som i rymden.  Det gick riktigt hyfsat så jag fortsätter att åka utför ett tag till, längdåkningen får vänta ytterligare...

Nu behöver lite poesi. Verner Aspenström kunde konsten att utrycka sig.


Ur Ty (1993) Verner Aspenström

Sakernas tillstånd

Ännu inte natt? Vinter ännu inte?
Tystnad inte helt? Drömmar flämtar än?

Varningsslapp på allt som skickas,
Allt som ska hämtas: BRÄCKLIGT!

Faran ändå stor att allt kan brista,
föras bort av virvelvindar

som  i ryska sagor.

Lånar den franska filmen "Det regnar alltid i Provence". Den ska ju vara så bra. "Bör ses av alla", "Helt enkelt underbar" lovar baksidestexten. Efter tio minuter ledsnar maken, sätter på sig hörlurar och tar fram sin laptop. Efter ytterligare tjugo minuter sover jag. Försöker nästa kväll igen, jag måste ju se hela. Tar mig igenom filmen och det regnar betydligt mindre än jag trodde och inte förstår jag vad de säger (jag kan ju ända lite franska nèst-ce pas?). Vad är det som är så speciellt med den här filmen? Kan någon förklara det för mig?

Jag bor i ett zoo, eller vad sägs om:

En kväll var en uggla här. Havsörnar har siktats. Kaninerna hoppar omkring och igår raskade räven över isen (något försenad). Och jag har dåligt samvete för att jag inte hinner med småfåglarna men Lavendelgrannen lugnar mig med att jag redan har flera munnar att mätta...

Var är snöleoparderna?

Ma Dame
Jean Paul Gaultier

Doftfamilj - Fruktig/Blommig

En lätt doft vars noter av apelsin, nyplockade rosor, cederträd och mysk skapar en modern doft.

Alla hjärtans kära, en skål med jordgubbar idag och framöver. Flavoner; som finns i jordgubbar, kan tydligen skydda mot hjärtskjukdomar. 8 gubbar per dag är vad man behöver, säger dem.

Ha en kärleks - och snöfylld dag. Innerligt Tack till Dig som gav mig det här paketet.

By heart,
Mrsmermaid

14 februari börjar Tigerns år. Jag läser i min bok "Taoist Astrology, a handbook of the authentic chinese tradition". Under snart 14 år har jag följt den här kalendern. Det finns 12 olika djur och vi har en Tiger i familjen. Så här säger boken om Tigerns år:

" The year of the Tiger is explosive, wildly creative, big and bold. All of life´s activities will be experienced on a grand scale. It is a time of extremes - tempers flare, drama and excitement reign, and crazy dreams can become realigty. Expect massive social change, political rebellions, and military coups."

Här fortsätter flygepisoderna och vi har kommit till nr 5.


Ute och reser med Fleur igen. Fortfarande unga och fräscha. Vad är det med kabinpersonalen? De tuggar tuggummi, skojar om att vi kan behöva flytvästarna i princip när som helst. Är allmänt slattriga. Vad är det här? Undrar vi som är vana med SAS. Nu så här tjugo år senare funderar jag på om det var café-personalen eller möjligtvis städpersonalen som åkt fel med hissen och hamnat ombord eller om de kanske hade slagit vad på personalfesten, vi gör det? Inget ont om städ- eller café personal men de kanske inte är drillade i det adekvata säkerhets tänket? Vi tog oss ner  i alla fall. Sen joggade vi i Stanley park och åt de ljuvligaste ”bagels” med brie och blåbärsylt. Heavenly.

Mitt i flygepisodserien gör jag ett nödstopp, en touch down.

Bokstäver ramlar ur munnen

Se dig för att du inte trampar på dem

Det kan vara ett K.

Erica Timlon

Jag är med i senaste numret av Tara (nr 3). Izabella Scorupco på framsidan och jag på insidan. Det är väl ändå insidan som räknas, eller hur? (Izabella är förtjusande som alltid).

Välkommen! Alla som dyker upp här på bloggen får en fri drink från den virtuella baren. 
Tack tilll dig som följt mig under året och som hänger kvar i alla temperaturer!
Tack också till dig lilla Moysi, för all teknisk support.

Här fortsätter flygepisodserien och vi har kommit till nummer 4.

Sitter på ett plan till eller om det var från Palma minns inte. Det är nutid och jag reser ensam. Sitter längst fram i planet och har inget speciellt för mig, jag menar vad gör man på ett plan? Då upptäcker jag flygvärdinnorna. De har fått en fullständig fnissattack. Och jag vet hur det är; något bagatellartat  blir obeskrivligt kul när det inte alls passar sig. Flygvärdinnorna pratar tyska så jag hänger inte med på vad det roliga är, förmodligen hade jag inte fattat det ens på svenska. De skrattar, fnissar och viker sig dubbla. När den ena ska säga något till oss passagerare, så ligger den andra ner och tjuter där bakom skynket. "Vad är det som är så roligt?" Tänker jag och hoppas att ingen som är rädd att flyga ska se spektaklet. Men folk verkar ha fullt upp med sitt. Läsa, lyssna, sova eller peta sig i näsan. Det går förstås över, det brukar sådana attacker göra. Och ett gott skratt förlänger ju livet?

Tack Suzette för lyftet, utan varken Botox eller Restylane.
Pure organic.