Höstpoesi
Vägen in i Hösten
Höst är tid för tankar, tid för poesi. När min gamla vän från Skrivarskolan hörde av sig fick jag fart och började rota i min elektroniska byrålåda. Där har jag cirka tio år gamla dikter som ligger i marinad. Och då när jag skrev dem var jag för det mesta inte nöjd, men nu tycker jag att vissa inte alls är så dåliga. En del har fortfarande inte sett dagens ljus. Andra har fått komma med här på bloggen och vissa rumsrena har bllivit upplästa i Sveriges Radio. Nu renskriver jag om dem igen för att jag vid senare tillfälle ska göra en förlagsrunda.
Dikten här har varit med förr men är aktuellare än någonsin. Jag skrev den, efter att ha sett ett nyhetsinslag om kravallerna i Paris för flera år sedan. Dikt och verklighet är alltid sammanflätade på ett mer eller mindre invecklat sätt.
Vi måste komma varandra lite närmare….
Isen smälter och det går ett rött band av ömhet genom staden. Ingen vet hur det kommit dit, en morgon var det bara där. Efter kraftiga vindar, hagel och kyla. Kalla stenportar, trasiga lås och Ensamheten i fönstren. Det röda bandet pulserar ömhet, sänder vibrationer av lågtstrålande oxytocin, det snälla hormonet, det som gör att vi relaterar. I ett gathörn står utanförskapet som sakta börjar smälta samman. På Restaurang Hemlängtan sitter ett par och äter persikor i rödvin med vanilj, de håller varandra i händerna.
Det finns dem som säger att om man kommer riktigt nära så kan man höra fåglarnas kvitter, det är förstås en ren inbillning.
Ur Sekvenser av Erica Timlon